Tankar och funderingar från mitt härbre att dela med andra...

 

Jag, en kvinna, som upplever att jag bor i en kropp som har uppnått en ålder som ger mig pension varje månad, men mitt sinne är många år under den nivån. Med andra ord jag är inte lika gammal som min kropp!!! Jag känner att jag måste få utlopp för alla mina tankar som hotar att spränga mitt huvud och jag inbillar mig att om jag skriver alla mina tankar och idéer så kommer trycket att lätta. Kanske kan jag till och med ge någon ett leende av igenkänning eller ett skratt för mina tokiga tankar eller lite hjälp till någon som liksom jag behöver reda ut begreppen.

 

Hej igen, saknat att skriva.

 

 

Oj oj oj, det här var roligt och sorgligt på samma gång. Jag har skrattat, blivit alvarlig och ibland även fått lite tårar i ögonen. Varför? Jo jag har just lagt in alla de inlägg som jag har haft i en egen blogg ”Kullagunas tankar”. Den bloggen finns inte kvar längre, togs bort för drygt ett år sedan då jag tröttnat helt på mig själv.

 

Efter att ha läst allt jag skrivit har suget efter att skriva återvänt. Det är ju förfärligt och underbart roligt att läsa vad man skrivit tidigare och så får man ju en liten bild av hur det var då.

 

Jag kommer att skriva igen men inte i dag för i dag är jag för fylld av allt jag läst.

 

Jag säger därför på återseende en annan dag!

 

PS. Börja du också det är fantastiskt roligt att minnas genom allt man skrivit! DS

 

Eländes elände mitt under allt roligt under jul och nyår.

Det har gått lång tid sedan jag skrev i min blogg nu, två hela månader. Det har hänt mer än jag trodde   var möjligt under dessa månader. Tyvärr inte så många roliga saker som tunga. Men det är väl så med livet, Ibland går det uppåt, fort, enormt roligt och positivt andra tider går det sakta och är tungt.

Under hösten försämrades min hälsa, jag blev så trött och andfådd. Försökte se bort från det och arbetade med saker att sälja i min lilla bod till jul.  Försökte vara aktiv inom föreningar, med vänner och bekanta men kände att något höll på att gå åt   skogen. Vid mina besök hos Anna, min underbara sjukgymnast, fick jag inte längre den styrka som jag brukar få. Det blev mest bara ett konstaterande att jag   inte mådde bra. Anna ville att jag skulle komma in till reuma rehab, en avdelning på reumatologen dit man får komma för att träna och få behandling.   Men det blev inte så för jag förmådde inte be min läkare Tomas om remiss. När det börjar gå nedför går det fort. Något litet positivt var att jag skulle få   byta min knäled, vänster ben, under slutet av januari. Efter min axelledsoperation då jag fick en ny kula i höger axel vet jag att man får avsevärt mycket mindre ont men blir lite orörligare, men vad gör det när man slipper den värsta värken.

Julen närmade sig med stora steg och jag försökte hänga med så gott det gick. Alla barn och nästan alla barnbarn skulle ju komma till jul och nyår. Även om barnen är hur duktiga som helst på att hjälpa till så krävs det lite planering. Det ska pyntas, köpas   julklappar till barnbarnen, mat och dryck ska handlas. Den 18 december åker Åke och jag ner för att handla all julmat och dryck. Jag var så trött så jag orkade inte ens en gång skriva en lista utan jag antog att alla tidigare års erfarenhet av julbord skulle räcka. Jag tror att det gjorde det också för det enda som fick handlas i efterhand var äppelmos och rödkål. På kvällen kände jag hur det smärtade i bröstet, andningen blev svår och jag fick en konstig   oro i hela kroppen. Jag gick upp på övervåningen och ringde 1177 för att inte oroa Åke. Deras besked var, åk in akut till Mora lasarett genast.

Jag gick ner till Åke och sa som det var och vi drog iväg till Mora. Det blev en svår resa och mina minnen från resan är det stora obehaget och den svåra andningen. Vi blev väl mottagna och jag fick en effektiv vård direkt när vi kom, jag tror inte att   vi fick vänta mer än 10-15 minuter.  Senare på natten fick jag åka upp   till avdelningen och Åke åkte hem.  Under 5 dygn fick jag genomgå alla tänkbara undersökningar och min längtan att få fira jul hemma blev verklig då jag fick min diagnos och fick åka hem den 22 dec. Jag har under de senaste åren varit helt övertygad om att det var något som inte stämde med mitt hjärta och nu fick jag tyvärr rätt. Läkaren som skrev ut mig gav mig alla resultat av undersökningar och det blev ingen kol som man sagt att jag hade när jag   var inne juli 2011 utan jag har diastolisk hjärtsvikt och trolig spasmangina. Jaha och vad är det? Diastolisk lika med återpumpning till hjärtat,   spasmangina lika med störning/kramp i hjärtats kranskärl. Medicinering med långtidsverkande nitrotablett 1 om dagen och spray att ta under tungan vid tryck/obehag i bröstet. Återbesök om 5-6 veckor för utvärdering! Bort med en medicin och koll så inte blodtrycket stiger, åka in akut om tryck/obehag i   bröstet inte släpper efter ett par ”puffar” inom 30 minuter. 

Lyckligen hemma igen! Trött orkade inte göra så mycket men Frida och Matias tillsammans med Åke tog hand   om allt stök och vi fick en härlig julafton i alla fall. Vi började med julgröt på morgonen och vid tvåtiden var julbordet dukat. Trots min oro att det inte skulle fungera så blev det ett härligt julbord med massor av godsaker både kalla och varma. Vi var precis färdiga och mätta till kl 3 då vi fick besök av Kalle och hans vänner via TVn. Vi hade diskuterat om det skulle komma någon tomte i år för minsta barnbarnet som var hos oss på julen var Malte 6 år, 7 den 5/1-13. Pappa Matias bestämde sig för att gå ett ärende vid femtiden och kan man tänka sig att när vi står och tittar ut en kvart senare så ser vi tomten komma med sin lyckta! Malte blev väldigt spänd och   glad, öppnade dörren så tomten skulle veta vart han skulle gå in. Det är fantastiskt att se halvstora barn som i stundens iver blir väldigt osäkra och tror faktiskt på tomten en stund.

Den 28 dec kom Åkes dotter Sara med familj och på lördagen åt vi middag hos oss. Vi var 7 vuxna och 6   barn. Det blev en lyckad kväll med mycket skratt. Inför nyår så kom även Fridas man Richards bror Jens med två barn. Tack gode gud att våra barn har   egna stugor som ligger precis bredvid vårt hus! Det är så skönt att få vakna själva och gå till sängs oss för oss själva, att det däremellan under dagen   är full rulle av barn och barnbarn som kommer och går är bara roligt.

Den 30 dec. sent på kvällen   var det dags igen. Jag fick kraftiga besvär och ingen hjälp av min spray.    Efter samtal med 1177 kom ambulansen. Först kom räddningstjänsten och de gav syrgas, kollade blodtrycket och syrehalten och efter ytterligare 10   min, kom ambulansen. Jag minns inte så mycket men det var full fart, Åke ringde efter Matias för att be om hjälp med hundarna, Matias kom och ringde efter Frida. Hundarna var oroliga, så Matias fick gå över med dem till deras hus och kom tillbaka direkt efter. Det är skönt att vara älskad när man har det svårt. Jag kände Åke, Matias och Fridas närhet, styrka och det var mycket, mycket  skönt.

Under färden till Mora togs det EKG och jag fick en spruta med Furix för att lätta på trycket av   svullnader och ytterligare två puffar. Åke åkte med i ambulansen för han hade druckit vin och öl och jag ville att han skulle följa vilket var självklart för honom. Väl inne på akuten började jag må bättre. Fick tala med en läkare som förklarade att det värsta var över nu och det var lugn med mitt hjärta. Vid upprepade anfall med andnöd så skapas det en svår oro i kroppen och hon tyckte att jag skulle prova med ångestdämpande tabletter ett tag tills jag blivit bättre och min medicin är helt utprovad och har uppnått den verkan som är avsedd. Hemfärd igen, den här gången kände jag lite oro över att vi skulle fira nyår dagen efter denna natt. Hur skulle jag orka!

Nyårsafton! Hämta den beställda nyårssupén! Åke och jag hämtade maten. Frida och Matias dukade och ordnade allt i sitt hus. Vi rymdes alla 16 vid deras köksbord. Kvällen blev så lyckad och avslutades med en låda fyrverkerier som vi avnjöt till ett glas champagne ute på gården.  Det är så underbart vacker med fyrverkeri, vi   hade vårt, grannars och Hotellets och fick en lång stund njuta av alla de färgglada explosionerna som färgade himlen i alla dess färger. Våra hundar av inne i huset och Elvis är helt okänslig för smällare medan Harley gärna gömmer sig under en soffa. Ingen fara för Harley han var lugn och rätt lycklig när vi alla var inne igen!

Nu har alla barn och barnbarn   åkt hem och det är bara jag och Åke kvar. Allt återgår till det normala   igen . Det är faktiskt också lite skönt, lika roligt som det är när de kommer, nästan lika roligt är det när de åker igen.  Vi har fått rå om dem några dagar och deltagit i deras liv, sett alla förändringar på de   växande barnbarnen, varit en del i deras liv under två veckor. Det är helt   fantastiskt roligt och underbart. Nu ska jag försöka bli så bra som möjligt   inför mitt återbesök i slutet av januari. Tyvärr blir det inte någon knäledsoperation förrän mitt hjärta är under kontroll men det kan jag stå ut med. Jag hoppas att jag kan ha min lilla bod öppen under någon helg och att jag kan öppna under alla sportlovsveckorna.

Så nu mina vänner vill jag   önska er alla en riktigt bra fortsättning på 2013, må detta år bli ett bra år   för oss alla!

/Gunills

 

Ung i dag, ung i går, livet går så fort!

 

Nu går det fort! Snart är det jul! Höstlov för barnen har genererat besök hos oss, Emma 13 år och   Matilda 12 år. Det är inte utan att man känner sig hedrad att tjejerna själva valt att åka till oss. Det är enormt roligt att umgås med dem och se olika   tecken i dem från de egna barnen. Kul att se vad som roar i den åldern, kul att försöka prata med dem om viktiga saker, kul att lyssna på dem och bara vara i deras närhet. Vad gjorde jag när jag var 13 år? Knappt jag minns i dag. 13 år, jag hade precis börjat i läroverket i Östersund klass 1:5an. Det var enormt spännande, ja inte själva skolan och arbetet där utan att få åka rälsbuss från Krokom till Östersund bland alla ”stora” tjejer och killar som pluggade i Östersund. Jag var inte direkt någon plugghäst det enda som existerade i mitt huvud var teater och balett. Ja just ja, det var då jag började med mitt livs största misstag av laster. Jag började röka. Jag minns hur jag satt i andra vagnen på rälsbussen, där förövrigt bara vi skolungar satt ingen vuxen ville sitta där, fick en cigarett av en äldre vän, tände den, drog halsbloss, höll på dö, höll masken, mådde illa, höll mig fast i sätet för att inte trilla av. Men jag stod ut, så småningom klarade jag av att röka och till slut blev det också ett närapå livslångt missbruk (i dag är jag helt   rökfri!). Till mitt ungdomliga försvar vill jag nämna att man inte talade om riskerna med att röka, det enda man sa var att man slutade växa och vem ville bli längre när man var längs av alla tjejerna! Jag minns hur man fifflade med pengarna för att kunna köpa cigg. Jag fick två kr om dagen till lunch och på Ringbaren kostade lunch för elever just det, två kr! Om jag i stället för lunch köpte en liten mjölk, flingor och en fralla kostade det en kr och jag fick en hel krona över till annat. T.ex. en tablettask, Trixi, för femtio öre och fem cigg för tio öre st. Då hade man en cigg på morgonen, en på lunchen, en på långrasten , en till resan hem och en till att kunna låna ut för att ha i gentjänst någon gång då man inte hade egna. Å tänk vad det var spännande med killar! Jag såg ganska vuxen ut då jag var 13-14 år, lång och togs ofta för att vara 16 år, så gamla som mina kompisar var då. När jag var 14-15 år   började vi gå till Z-Restaurangen  på eftermiddagen för då hade dansbanden repetitionstid och då kunde man sitta där och lyssna på musiken   och dricka en coca-cola. Vilken skön del av livet, fullständigt fritt, utan ansvar, bara lek och nöje.

Vad gör då mina barnbarn, ungefär samma saker men lite annorlunda.Förhoppningsvis är de kloka nog att inte röka!!! I stället för att sitta på fik så använder de facebook och sms för kontakt med alla kompisar. Musik lever de med genom sina lurar kopplade till sina iphones. Deras syn på världen är naturligtvis helt annorlunda, de har varit ute och rest med föräldrarna sedan babyåldern och vet massor om världen utanför sitt närområde. När jag var i deras ålder så var det STORT att åka till Stockholm. Tänk var jag fick vara med om som hade en pappa som jobbade i Stockholm under veckorna höst/vinter/vår och var hemma under helgerna. Jag fick åka med honom dit när vi hade lov från skolan ibland och det var stort, mycket stort.  Åka utomlands, oj oj oj det fanns inte charter på den tiden. Första charterresorna var väl under mitten av 50-talet då med buss och med flyg började den typen av semestrar kring 1962. Min första charterresa var till Kanarieöarna 1964 och det var enormt spännande. Sedan dröjde det många år innan jag åkte igen.

När barnen var små åkte vi till Skåne och vårt ställe där på västkusten, Ängelsbäcksstrand, och på   vintern blev det hem till mamma och pappa där barnen fick åka skidor i Åre. Utomlands? Nej det var för dyrt. Barnbarnen är vana att åka minst en gång per år till varmare breddgrader När jag var barn/ung var det mycket   spännande med allt som hände och fanns utanför Sveriges gränser och   informationen var mycket liten om det. I dag kan varenda unge via internet se och ta reda på vad som händer över hela världen.  På något sätt så tycker jag ändå att det var lite mer spännande på ”min tid” lite mystik och romantik på något sätt. Vad kan överraska dagens ungar? Allt de vill veta kan de få svar på, på några sekunder. Vad kittlas de unga av i dag? Var finns romantiken? 

Nu när Emma och Matilda har varit hos oss har vi faktiskt pysslat en del det hör till, fortfarande, när   man är hos mormor/farmor. I år har det virkats/stickats och gjorts vackra ljus med bilder och glitter på som ska ges som julklappar. Det har varit helt fritt från datorer men det är klart deras iphones har väl varit rätt varma speciellt när det har varit dags att sova, sisådär mellan 11.30 – 1.30! Det   har vi sett på deras facebooks sidor. Men vad gör det när man kan sova till 11 på förmiddagen!!!

Nyss kom Frida och Richard för att hämta hem tjejerna. Vi åt lunch, drack kaffe med blåbärskaka och sedan bar det av. Nu är det tyst, tyst, så tyst så våra andetag hörs i huset. Det känns lite kallare här inne nu. Inget fnitter, inga dumma kommentarer,   inga frågor om hjälp mig farmor/mormor.  Nu är det bara vi hemma och så klart våra små vovvar och så småningom kommer allt att återgå till det normala. Hm jaa men det har också sin charm, när allt går i vår takt, titta på TV, läsa, äta, ta ett glas vin, tända brasan, pyssla lite till affären osv. Livet är underligt, på något sätt är livets alla skepnader så anpassade   efter vår ålder och aldrig riktigt trist. Ja det varierar från vitt till svart och alla skalor där emellan, men på något sätt alltid passande. Även stunder i livet som varit svåra har bidragit till att man har fått en   variation som fört en framåt. Visst kan jag säga att vissa delar av mitt liv var jävligt onödiga och fruktansvärt tråkiga som dödsfall som drabbat mig,   men det har även gett mig visdom, gett mig en bredd i livet. Naturligtvis hade jag hellre varit utan den visdomen, men så är det nu inte och det enda som är säkert är att vi föds och vi dör, däremellan har vi en tid som vi ansvarar för att göra så bra som möjligt för oss själva och de människor som vi har nära oss och lever med . I går var vi till Orsa Kyrka för att hedra och minnas de som tagits ifrån oss. Först gjorde vi i ordning Åkes mormor och morfars grav med krans och tände lyktan, därefter gick vi in i kyrkan för att tända minnesljus. I kyrkan var det otroligt vackert, den unga kvinnliga prästen satt och spelade piano och sjöng, det spred sig ett lugn inom mig då vi gick fram till den stora minnesljusstaken. I år tände vi sju ljus, min son Pi, min syster Inga-Lis, pappa, mamma, min svåger Olle, Åkes mamma Birgit och Åkes storebror Eddie. Det var en mycket vacker stund och visst fällde jag en och annan tår…

Hej då!

/Gunilla

 

Ibland är allt lite svårare än vanligt...

 

Hej länge sedan vi hördes av. Ja jag har haft fullt upp. Lite rörigt om man säger så. Min kropp är lite ur fas. Det blir så ibland när man är kroniskt sjuk. Inte för att jag vet exakt hur det är med mig men riktigt bra är det inte. Min läkare på reumatologen, Tomas, brukar säga, du är lite komplicerad, det är inte bara en   form av reumatism utan det är flera. Hörde på ”Malou efter tio” här om morgonen att det finns en smärtstillande tablett som är kraftigt   vanebildande. Tramadol pratade de visst om. Jag har ätit dem ett tag nu, ganska länge, men nu har de tappat sin verkan och jag har fått plåster i stället. Det är säkert samma skit, jag menar de är säkert vanebildande de också. Trappar ner tramadolen nu, och har börjat med ett plåster. På torsdag ska jag ha två plåster och inga tramadol. I går kväll när jag gick och lade mig så kände jag att jag inte mådde så bra, tramadolen tänkte jag, det är säkert så att jag har abstinens. Efter att ha snackat lite med mig själv   så konstaterade jag att det är nog en liten släng av det men jag kommer inte att låta det påverka mig. Ut med ett elände och in med ett annat. På torsdag   ska jag träffa Tomas och då får jag sprutor och efter det ska jag träffa Anna (världens bästa sjukgymnast). Jag vet att jag kommer att må mycket bättre efter det.

Nåväl, världen går vidare precis som vädret! Sorg och glädje, regn och sol. Min stora glädje barn och barnbarn har varit här. Först kom Sarah och deras minsta Felix. När det kommer en förälder och ett eller ibland två barn över en helg så brukar vi bädda upp i vårt gästrum. Då blir det fart här hemma. Felix är 4 år och ett riktigt yrväder. Snacka om att hinna känna hur man mår! Det är en riktig vitaminspruta att ha dem här! Sarah passade på att träffa sin mamma som hade födelsedag på fredagen så det blev en lugn kväll här hemma. På lördagen var Felix ute och åkte 4-hjuling med morfar och det är något som han verkligen gillar. Svårt att säga vem av dem som hade roligast, morfar eller Felix. På kvällen var Åke och jag med några goda vänner till Smidgården. Där hade vi en underbar kväll med mat som lagades av Fredrik Andersson och Kalle Moraeus. Oj vad vi åt, och gott var det!

Helgen därpå kom Frida med sin Richard och flickorna, Emma och Elin. Matias passade på att   komma samma helg med sina barn, Matilda och Malte. Fredagskvällen var lugn. Vi träffades en stund över ett glas vin sedan var det dags för dem att gå in  till sig, bädda och gå till sängs. Döm om min förvåning när jag drog bort gardinen och tittade ut på lördagsmorgonen, det var något stor gult som   förstärkte hela naturens alla vackra färger. Det sprakade av guld och rödfärgade löv, naturen visade upp sin absolut vackraste sida. På förmiddagen gick Frida och Matias med familjer ut och gick. Målet var Grönklitt. Eftermiddagen ägnades åt att iordningställa badtunnan för kvällsbad. Den   rengjordes väl och fylldes med nytt vatten, sedan började det evinnerliga eldandet för att få upp värmen i vattnet. Vi gick in till dem vid sex för   middag och vid åtta var det dags att göra sig redo för bad. Jag var lite nervös för hur jag skulle kunna få kontroll över kroppen och få den i tunnan.  Puh, det gick bra med assistans av Åke och Rille. Jag är ju   lite/ganska stel och har svårt att lyfta vänster ben. Under skratt och stoj var vi alla väl i tunnan, vi var åtta som badade Emma avstod, och det var så jäkla roligt. Malte visade att han kunde doppa huvudet så vattnet stänkte över oss alla, medan Elin och Matilda busade med offa. Det var helt svart ute, tre marschaller spred ett varmt ljus som lyste upp terrassen vid tunnan,   stämningen var skön. Det var en sådan stund då man gärna skulle vilja stanna   tiden för en stund, för att riktigt få njuta av allt.

Nu är det tyst här   hemma, klockan är strax 1 på natten mot söndag, Åke sover i sängen bakom mig.   Jag hör hans jämna andetag och det känns så tryggt. Jag känner att tröttheten kommer över mig ändå är jag lite rädd för att krypa ner i sängen, rädd för att ligga vaken, ha ont och inte kunna sova. Nu gäller det att inte skapa fel stämning inom mig utan intala mig att det ska bli så skönt att sova. Om jag är riktigt försiktig kan jag krypa intill Åke och känna hans värme och trygghet, då kommer jag säkert att somna så gott!

God Natt!

/Gunilla

 

 Rätt eller fel? Sakersom gör mig arg...

 

När är satir tillåtet? När är satir roligt? Ja jag bara undrar hur man tänker. Jag tycker inte att grov satir är roligt och inte får det mig att känna mig styrkt i mina åsikter heller. Vad känner jag då, jo obehag. För mig är grov satir vuxenmobbing. När jag är ute på facebook ser jag ofta hur en del av mina vänner riktigt frossar i att lägga ut grova satirbilder på politiker. Oftast är det folk med sympatier till vänster som sysslar med det, väldigt sällan ser jag att de åt   höger sysslar med det. Fredrik Reinfeldt i blöjor eller skjutande en rullstol med en äldre dam i under det att han säger ”nu ska vi gå till arbetsförmedlingen”, så löjligt, så grovt. Satir kan vara roligt när den   utformas på ett underfundigt sätt när man till exempel tar fram en viss sida/åsikt hos en person. Men den grova satiren säger jag definitivt nej till, det är att visa våra barn att mobbing är helt OK, så respektlöst. För mig känns det oerhört viktigt med ett samhälle fyllt av olikheter så väl av människor som åsikter, det är det som skapar nytänkande och kreativitet.

När det gäller konstnärer och deras rätt att på det grövsta uttrycka sig och sedan hävda att det är att uttrycka sin konstnärlighet och på så sätt göra det tillåtet är fruktansvärt. Att jag inte gillar Lars Vilks är det nog ingen av mina nära och läsare som har undgått att förstå. Hur det kan vara tillåtet att riskera andra människors liv för att hävda sin rätt förstår jag inte alls. Den mannen har kostat oss skattebetalare oerhört mycket pengar och kommer att kosta ännu mer. För vad, jo för att han anser sig ha rätt att skapa t.ex. en rondellhund med Mohammeds huvud! Vem bryr sig? Merparten av oss som kan tänka och se konsekvensen av att uttrycka sig så blir enbart irriterade och frustrerade för vi respekterar att det finns människor med annan religiös uppfattning än vi själva. Alla mohammedaner är inte terrorrister! Flertalet är vanliga människor som du och jag. För att inte nämna dessa idioter till   konststuderande, inte alla förstås, jag menar de två där en av dem spelade psykiskt sjuk och hotade att hoppa från en bro och den andre som sprayade ner   en tågvagn. Skulle du eller jag göra något liknande skulle vi ställas inför rätta och det skulle kosta oss en hel del. Vi skulle definitivt inte kunna hävda vår rätt att uttrycka oss. Jag förstår verkligen inte vad syftet var, vad ville man uppnå som man inte kan uppnå genom det skrivna eller talade ordet? Jag kan inte låta bli att nämna Elisabeth Ohlson Wallen, hennes   fotokollage på ett så uttjatat ämne som vår konungs eventuella göromål i sin ungdom och Silvias föräldrars eventuella politiska tillhörighet som om barn någonsin kan vara ansvariga för vad föräldrarna gör eller har gjort. Ja det gäller naturligtvis även Camilla Henemarks öden och äventyr. Nu tror jag att   Elisabeth O W tavla kommer att väcka avsky och stora sympatier för kungahuset och Camilla, det räcker nu, någon gång måste man faktiskt inse att ett ämne är utagerat.

Puh, vad skönt att   få ur sig det här då, är det nu möjligt för min stackars hjärna att släppa det här? Det får visa sig under dagen.

I dag har jag   faktiskt varit lydig och med Åkes hjälp fått på mig ett par stödstrumpor som alla läkare tjatar om att jag behöver. Bara ordet stödstrumpor får mig på dåligt humör, stödstrumpor. Och till råga på allt så känns det skönt att ha dem på. Varför just i dag? Jo jag har bokat bord för Åke och mig på Smidgården i kväll vi ska gå dit och äta mat som lagas av Fredric Andersson och Kalle Moraeus. Kock och musiker blir säkert ett vinnande koncept! Ska bli enormt roligt att se, smaka och lyssna på vad de skapar. Vi börjar med vin/drink på Hotellet med Ulla o Hasse sedan går vi upp till Smidgården och fortsätter på en vad jag hoppas riktigt rolig kväll i goda vänners närvaro.

/Gunilla

 

Ny månad igen?

 

Jag tror vi börjar bli gamla gumman, sa Åke härom kvällen. Därefter konstaterade han att vårt  val av Tv-program hade förändrats. Jag log och nickade instämmande. Det blir mycket nyheter, sport och familjeunderhållning nästan aldrig kriminalare och   spännande filmer. Ytterligare en förändring som smugit sig på oss utan att man varit medveten om det.

Den uppfattning som man har om människor både vänner och bekanta förändras nog också inom en men inte lika snabbt som förändringen var när man var ung. Då kunde en ”ny-nära-kompis” bli en fd kompis ganska lätt. Nu tänker man efter lite längre och har fler ursäkter för varför man låter sig påverkas av saker och ting. Förr om jag ville läsa skvaller så köpte jag Hänt i veckan men i dag tycker jag att man lika väl kan köpa en kvällstidning. Tyvärr köper vi Expressen av gammal vana och blir ofta väldigt besvikna. Det går fort att läsa den. Ibland går det på 5 min. Man är ju dödsless på att läsa om samma kändisar dag ut och dag in. Bara för att någon är en kändis så betyder det inte att de alltid måste vara klok men kanske skulle det vara klokt att tänka både en och två gånger innan de yttrar sig.  Jag tänker på Patrik   Sjöberg, höjdhopparen. Patrik har alltid varit en provocerande person med starka åsikter och jag var inte en beundrare av honom som person förrän han var med i ”Mästarnas mästare” och när hans bok om styvfaderns alla övergrepp   på honom och många andra idrottande ungdomar blev känt, då fick jag helt plötsligt förståelse för alla hans utfall och ibland konstiga uttalanden, det blev ursäktande för honom. Så helt plötsligt spricker den glorifierande bubblan och där står han, Patrik Sjöberg, och antar sin gamla roll inför mig. I Expressen står hans uttalande att Hells Angels är bra för de gör många arbeten som polisen borde göra. Man får en känsla av att han hyllar Hells Angels och trackar ner på en fd medlem som har skrivit en bok om helvetet i   Hells Angels. Boken om Micke ”Mega” Johannessen som är skriven av Lasse   Wierup och Daniel Olsson, journalist på GP. Hur tänkte han nu då, Patrik?

I går stod vår fritidsboende granne Jan och Åke och snackade hockey. Jan håller på Mora och Åke på Leksand. Båda konstaterade att det var derby, ingen av dem var där. Efter en stunds lugnt diskuterande om de båda lagen är de båda överens om att det inte är lika viktigt i dag som förr. När hände det? Åke den store Leksansfansen!  Det är bara när de olika falangerna inom familjen diskuterar som Åke blir den absoluta Leksansfansen. Kanske har du rätt där   Åke, kanske börjar vi bli lite gamla i alla fall…

Jag är en som gillar möten mellan människor av alla de slag. Jag älskade att ordna utbildningar,   arbetsmöten och sammanträden när jag arbetade. Det saknar jag nu. Har länge tänkt att jag skulle engagera mig politiskt men det tycks inte bli så. Jag   har ju Fäbodlaget där jag sitter i styrelsen och nu har jag lovat att återigen bli styrelseledamot i Visit Orsa. I båda har jag kassörens uppgift. Egentligen skulle jag varit sekreterare för jag gillar att skriva och jag är irriterande noggrann i sådana sammanhang. Nu är de här lugna och sansade föreningar så det är inte alltid som jag får mitt sug efter diskussioner tillfredsställt. De få gånger som jag blivit litet ”het på   gröten” har jag tydligen skrämt vissa av mina kollegor. Inte min mening! Jag   bara älskar när det blir lite fart i snacket! I min värld så är det då som man blir kreativ och kommer framåt.

För närvarande lever jag som i en bubbla. Varför? Jo för jag är så himla kluven i det här med   hantverksboden. Flytta boden, flytta inte boden, bygga ny bod! Åke och jag   har tittat och tittat på boden och upptäcker hela tiden nya skavanker som   inte verkar så hållbara. Hela gaveln mot bygatan verkar vara rätt rutten och är därför täckt med bräder, en stock, den understa, som idag är mot slänten och hos oss skulle vara mot gången är helrutten och måste bytas ut. Kommer   det över huvud taget gå att flytta boden? Det blir dyrt, mycket dyrt, dyrare än att bygga nytt? Men boden är gammal och fin! Det här är inte färdigtänkt   ännu, det är långt kvar.

Allt medan tiden rinner iväg i en rasande fart, nu är det ny månad igen!

/Gunilla

 

Höstrusk såväl ute som inom mig!

 

Det är egentligen   ingen idé att vara irriterad och arg över vädret. Det är heller ingen idé att använda större delen av sin konversation med man, släkt och vänner åt vädret. Du kan aldrig påverka vädret. Ändå så är det något jag pratar om flera gånger   om dagen. Det ringer i telefonen, ”hallå, ja är det inte för jävligt att det ska regna i dag också?”, eller när jag sitter och slappar med Åke ”men kolla nu regnar det IGEN!”. Vilket slöseri med tankar och tid. Och nu skriver jag om eländet! Men, hur ska man orka med en lång mörk vinter när kroppen och psyket inte fått någon sol och värme under sommaren. Jag känner mig redan trött, trött, trött.

Några försök att pigga upp mig som brukar lyckas är att göra små förändringar hemma. När vi var i   Bålsta så passade vi på att besöka IKEA. Där hittade jag långa vita tunna gardiner som jag föll för. Åh, tänkte jag, vad ljust och ändå ombonat det skulle bli i vårt vardagsrum med de här gardinerna. Pris, 99: - för två längder.  Jag behöver till sex fönster. Hm 6 x 99 ja 6x100-6=594kr.   Jäklar vad billigt! Taget och köpt! Väl hemma är det så dags att hänga upp dem. Längd 250cm, jaha och höjd i mitt rum? Två fönster är 205cm och fyra fönster är 214cm. Det blir till att klippa och sy! Köper man billiga gardiner får man skylla sig själv. Naturligtvis är gardinerna inte 250cm rakt över   utan ena sidan 248cm och andra sidan 252cm och alla har olika mått! Första   gardinen blir naturligtvis sned för jag hade naturligtvis inte mätt båda sidor utan jag kapade 20 cm för att ha 15cm till upplägg. Det blir   tidskrävande för mig då jag inte orkar stå och stryka någon längre tid men nu efter 3 dagar har jag en längd kvar och det blir sååå snyggt, så ljust och så   ombonat inför vintern.

Åke och jag har tagit ett gemensamt beslut att säga upp städningen. Inte för att det blir för dyrt, inte heller för att det inte blir bra städat utan för att vi inte längre får ha vår underbara Britt-Mona med sin klingande norska och glada leende. Britt-Mona som såg vad som behövde göras, inte städade det som hon hann på den tid som vi hade utan hon såg vad som behövde göras. Det var en fröjd att gå runt i huset när hon hade varit här, det luktade gott av   såptorkade trägolv, fräscht i badrummet, köket glittrade och allt lyste som av Britt-Mona. Tyvärr blev hon sjuk och när hon kom tillbaka så orkade inte kroppen med det tunga arbetet som städning innebär. Idag har hon fått ett nytt arbete och vi önskar henne all lycka men vi saknar henne mycket… Ja så nu ska vi börja städa själva. För att försöka få det att fungera så har vi avsatt tid och dag för städ och vi ska verkligen försöka göra det under glada   tillrop och kanske en liten paus med ett gott glas vin. Ha ha ha ja det ska   bli roligt att se hur disciplinerade vi är!

Jag är trött i min   förvärkta kropp och hur jag än försöker att vara så positiv som möjligt så går det lite på mitt psyke. Jag har mina mörka stunder då jag tycker att livet är så jädra orättvist. Varför, varför skulle jag behöva drabbas av detta elände? Varför kan jag inte få en enda dag utan värk? Varför måste jag stoppa i mig en hel näve med mediciner varje dag? Jag vet att det lönar inte till att fundera så, för då blir jag bara ledsen. I början av augusti var jag   på röntgen dels för mitt knä och så skulle jag röntga mina lungor enligt en remiss från vårdcentralen. Det var en efterkontroll från det att jag för ett år sedan låg inne på Mora lasarett då läkarna trodde att jag var på väg att   få en hjärtinfarkt. Jag var där i drygt en vecka med massor av tester och undersökningar plus resa till Falun för sprängning. Nåväl som tur var så hade jag helt fina blodkärl så ingen sprängning behövdes. Väl tillbaka på Mora lasarett så skulle jag skrivas ut, men, det fanns ett men, jag mådde lika dåligt fortfarande. Det kändes som om den unga läkaren som skrev ut mig behövde en anledning till varför jag mådde dåligt så hon sa att jag hade början till kol och att det var därför som jag var så andfådd. Hon skrev ut medicin i form av inhalator som jag skulle ta varje morgon. Så hem! Efter tre veckors inhalerande varje morgon utan den minsta förbättring beslöt jag mig för att sluta med det. Jag har sökt många förklaringar till varför jag är så andfådd, varför mina ben sväller så våldsamt varje dag, men inget här känts som en bra förklaring. Jag har ofta känningar i hjärttrakten men slagit bort det som inbillning. I tisdags när jag ringde till vårdcentralen för att förnya några recept så frågade jag efter resultatet av min lungröntgen och   fick till svar att jag skulle få en telefontid hos läkaren för svar på den. Torsdag kl 15.30 ringer läkaren och säger ”ja röntgen visar ingen försämring sedan förra röntgen för ett år sedan”. Jag svarar henne att jag inte vet något resultat av förra röntgen heller så om hon ville förklara vad hon menar. Jag får då veta att jag har hjärtförstoring och i samband med det högt   blodtryck som orsakar att jag har svullna ben/fötter! Jag kände hur det brände till i hela mig och en ilska växte sig stor inom mig. Vad sa hon!   Hjärtförstoring, blodtryck, svullna ben o fötter! Hon hör på mig att jag blir   förvirrad och ber mig ringa och beställa tid för konsultation och så säger hon att jag har bra medicin för mina besvär både för hjärtat och blodtrycket. Jag har aldrig hört att jag har något besvär med mitt hjärta. Ska det vara så   svårt för en läkare att läsa alla svar från de undersökningar man gör?  Det är min kropp och jag anser att jag har rätt att få veta allt som rör mig, få alla svar som rör undersökningar som jag gör. Det känns i alla fall bra att nu veta varför jag är andfådd, varför mina ben och fötter sväller och  varför jag har svårt att lägga mig ner direkt utan jag måste halvsitta ett bra tag innan jag kan ligga ner.

Idag är det söndag, i morgon ska jag till Falun och träffa bästa Anna, min sjukgymnast. Jag vet att jag kommer att berätta detta för henne och att jag kommer att känna mig lite starkare efteråt. På tisdag ska jag ringa för att få en läkartid för att   tala om mitt stora hjärta. Jag har alltid vetat att jag har ett stort hjärta men då i meningen varmt och vårdande, fyllt av kärlek. Så får det bli i fortsättningen också!

God natt/Gunilla

 

 

Borta bra men hemma bäst!

 

Hej, länge sedans vi ”hördes av”! Har varit en intensiv vecka för en stor tjej som normalt traskar runt i trakten av Fryksås. Måndagen blev en otroligt lyckad dag för mig. Jag fick i slutet av augusti en kallelse till ortopenen i Falun för koll av mitt knä som behöver bytas ut. Som vanligt när det gäller sjukvården så är det enorma väntetider. Jag kommer att bli kallad inom 5 månader, står det. En vecka senare kommer ett nytt brev från ortopenen, jag är välkommen dit den 10   september kl 11.10! Tjohoo just att inte behöva vänta 5 månader! Jag är i tid, redan 10 i elva sitter jag i väntrummet och mitt namn ropas upp. Jag reser mig och till min förvåning så känner jag igen läkaren. Det är ju Per-Henrik som opererade min högra axel i april. – Hej, dig känner jag ju igen det var ju du som opererade min axel, säger jag glatt. Han ler och   frågar hur jag mår idag. Efter att han noggrant undersökt min axel så säger jag att nu är det ju inte axeln jag är här för utan mitt knä. Per-Henrik tittar i sina papper och säger att där står det att jag är här för min axel. Jag förnekar det bestämt och säger igen att jag är ju här för att få veta om vi ska byta ut min knäled eller ej. OK säger han då, då tittar vi väl vad det   kan stå där. Han hittar den kallelsen och tittar på min röntgenbild av knäleden. Undersöker sedan mitt knä under svår smärta. Han frågar om hur min   höft är och jag berättar att jag har ont även i höften och att den ”låser” sig ibland och det gör väldigt ont då.  Jag blir skickad till röntgen och Per-Henrik ska ringa mig när han får besked om min höft. När klockan är 11.20 går jag ut från sjukhuset och då har jag klarat av efterkontrollen av axeln, undersökning av knä och höft samt röntgen av höften. Dagen därpå ringer han och meddela att jag har artros i höften men att den inte behöver bytas ut ännu men han har skrivit in mig för operation och byte av knäled. Operationen blir förmodligen i januari. Det, mina vänner, kallar jag för   effektivitet i sjukvården! Snacka om tur!

Åke och jag äter lunch på Mc Donalds och klockan ett är jag tillbaka på sjukhuset för att träffa världens bästa Anna! Anna är sjukgymnast och arbetar efter en metod   som heter Basal kroppskännedom. Den går ut på att man behandlar hela människan, fysiskt och psykiskt, energisparar kroppen. För det är ju så att   om man går med värk år in och år ut så tar psyket stryk och mår man psykiskt   dåligt så påverkar det fysiken på samma sätt som fysisk smärta påverkar psyket. Det går runt runt… Som alltid mår jag bättre när jag går från Anna   efter behandlig, ja jag är gladare och då blir allt lite bättre. Jag   önskar att alla fick träffa en Anna.

Vi passar på att åka   till Bålsta för att träffa alla barn o barnbarn när vi ändå är i Falun och inte har något särskilt att göra under veckan.  Väl i Bålsta stannar vi   i centrum för att handla lite mat. Efter att ha hittat en parkeringsplats bland alla dessa bilar på denna stora parkering går vi in på ICA. Oj vad med   folk, jag tror att det är mera folk på ICA i Bålsta än i hela Orsa! Jag känner mig som en riktig lantis och blir först stående och känner mig lite vilsen, men det går fort över och snart har jag återanpassat mig till livet i   Bålsta. Vi bor som vanligt i det lilla huset hos Sarah, Åkes dotter. Vi kommer dit på eftermiddagen och på kvällen tar vi en fika hos Sarah o Calle. Deras små killar Noah och Felix blir jätteglada då morfar kommer. Före fikat så leker morfar med killarna och jag tror att morfar är den som har allra roligast, i alla fall av ljudnivån att döma.

Vid tretiden på tisdagen efter en lugn förmiddag åker vi och hämtar Noah från skolan, han har ju börjat i sexårsverksamheten i år, därefter hämtar vi Felix från förskolan.  När vi kommer hem så är det den obligatoriska stunden med festis och kaka! Det är en vana från tiden då Åke jobbade i Bålsta och bodde i lilla huset tre dagar i veckan.

Jag är mest nyfiken   att få se hur Frida och Rille har det i sitt nya hus. När Calle kommer hem går vi över till Frida och Rille. Åh så spännande! De har flyttat från ett stort hus till ett mindre hus (jag var väldigt förtjust i deras stora hus). Varför flytt? Därför att det stora huset blev med tiden väldigt dyrt i drift och kloka som de är tycker de att man kan ha roligare för pengarna än bara bo. Infarten är ju helt OK. Det är med stor spänning vi stiger in i huset.
Vad stolt jag blir när jag ser hur otroligt fint de har gjort det. Efter 4 veckor har de ett helt förtjusande hus! Huset är otroligt väl planerat och det bästa är, säger Frida, att vi ses oftare i det här huset för alla är på   nedre botten för på andra våningen är det bara sovrum! Bra jobbat där! Vi äter en god korv stroganoff och till efterrätt har Emma bakat en underbart   god cheesecake med färska jordgubbar på. Kaffe framför TVn och en titt på 3D TV, glasögonen är riktigt fina inte i papp med ett grönt och ett rött   plastglas som tidigare. Häftigt!

Onsdag, vi behöver köpa en ny toalett till källaren hemma i Fryksås och vi åker till K-Rauta där vi har   Charlie, mitt äldsta barnbarn. Som alltid möts vi av varma kramar av honom.Toalett inhandlas och vi bestämmer att äta lunch hos honom på torsdag. När vi ändå är på gång så åker vi till Jakobsberg för att gå på IKEA. Inte för att vi behöver något men bara för att kolla lite, ja jag   skulle ju behöva några askar, askar för att lägga mina virkade änglar och snöflingor i att sälja till jul. Herre gud vad trött jag blev och vad ont jag fick och vad jobbigt det var att gå på IKEA. MEN roligt! Vi lämnar IKEA med två stora kassar fyllda med grejer som vi egentligen inte behöver och betydligt lättare plånböcker. Kvällen blir lugn framför TVn.

Torsdag, lunch hos Charlie i Jakobsberg klockan 11. Laida, Charlies mamma, och Mikaela, syster,   är där och äter med oss. Charlies flickvän var också där så vi fick träffa henne men hon var inte med på lunchen, skulle vila före arbetet. Det är inte så ofta vi träffas så vi har mycket att prata om. Laida hade gjort vårrullar   med härlig sås till och Charlie hade gjort en kycklingryta med grön curry, aaahhh, starkt men gott! Mikaela hade gjort chokladmosse med maräng och Laida sockerkaka till kaffet. Gissa om man var mätt efteråt!

Åkes pappa Lasse som bor i Jakobsberg är för oss ett absolut måste när vi är i Jakobsberg. Vi köper goda wienerbröd och åker för att överraska honom. Det blir som vanligt stora kramen och stor glädje över att ses. Lasse, goa Lasse.

Så är det dags för nästa besök! Matias, min son, i Bromma. Vägen dit blir en för mig rörig resa. Så otroligt mycket trafik! Så hetsig trafik! Tur att Åke kör, jag skulle aldrig våga köra idag. Jag som körde mellan Bålsta och Stockholm varenda dag   under flera år men idag, nää icke! Det är knappt man känner igen sig för det är nya vägar lite här och där. Matias har lägenhet, en av honom helt nyrenoverad fyra. Barnen är hos honom nu och det är så underbart att   träffa dem. Malte har precis som Noah börjat sexårsverksamheten i år och har mycket att berätta. Matilda går i sexan och det går fort nu med hennes utveckling till en ung liten dam. Samma med Emma och Elin. Det är tre tjejer   som följts åt sedan de föddes och nu är de snart tonåringar alla tre. Tre modemedvetna tjejer som snackar om skor, kläder och associarer så man knappt   hänger med. Skulle våga köpa kläder till dem i present? Aldrig! Matias bjuder på en härlig soppa, gulaschsoppa, samma recept som jag har! Gott! Efter en mysig stund på maten är det dags för Malte att krypa ner i sängen, han har ju skolan och sedan simskola i morgon och behöver sova.

När vi kommer hem   ringer Sarah och vill bjuda på ett glas vin för vi hinner ju inte ses på fredagen för då är det dags för oss att åka hem! Barnen sover så vi får en   lugn och mysig stund tillsammans.

Fredag, vi packar bilen med allt vi handlat och täcken, kuddar, väskor, dator, ja herre gud det ser ut som om vi varit borta flera veckor! Lunch på Lappens vägkrog i   Hedemora och vi konstaterar att vi inte han med att träffa alla våra vänner den här gången heller. Även om vi bestämmer att den här gången ska vi träffa våra vänner så blir det våra barn som tar all vår uppmärksamhet. Ja det är väl så, det som ligger en varmast om hjärtat…

Det känns skönt att komma hem. Agneta som haft hand om våra hundar är just ute och rastar dem när   vi kommer in på vår gård. Gissa om de blev glada. Svansarna viftade i full fart och de gnydde glatt! Det finns nog inte något som kan mäta sig med hundars glädje när man kommer hem. Det spelar ingen roll om du varit borta 5 minuter eller 5 veckor de blir alltid lika glada.

Borta bra men hemma   bäst!

/Gunilla

 

Är banker verkligen banker i dag? 

 

 

Med vilken rätt   kallar sig banker för "Bank" i dag?

Jag minns när jag   var 5 år gammal och fick följa med pappa till Posten med en 2- krona i min   hand. Vi skulle öppna en postsparbanksbok till mig. Det var tant Selma som satt i kassan. Hon tog fram en bok, skrev mitt namn, Gunilla Olsson, mitt   födelsedatum och tog fram ett frimärke som det stod 2 kronor på. Det märket   klistrades in i boken samt en stämpel över märket. Boken räcktes över till   mig och jag tog stolt emot den. Under några år var det lika högtidligt varje gång jag gick till tant Selma med en kladdig peng i min hand. Oj vad stolt jag var över min postsparbanksbok!

Efter att ha avbrutit mina realskolestudier för att, som jag trodde, börja min bana som aktör, balett, sång och teater, hamnade jag på bank. Ja min pappa som för övrigt var en mycket klok man förbjöd mig att börja på Kalle Flygares Teaterskola som jag kommit in på. Pappa ansåg nämligen att jag skulle ha ett riktigt jobb först innan jag började med något så flummigt som teater. Min   första kontakt med bank blev Upplandsbanken på Drottninggatan i Stockholm. Där fick jag starta min karriär på fastighetsavdelningen. Jag fick sitta och slå ihop postgirotalonger på inbetalda hyror. Herre gud så trist det var. Först skulle de sorteras efter vilken fastighet som avsågs, därefter skulle   jag slå en slagremsa som skulle fästas på varje bunt. Buntarna överlämnades   till en dam som sedan bokförde summorna på rätt fastighet. Dator? Nää hon skrev in det i respektive bok för hand med bläckpenna!!!

Efter en tid så   flyttade jag tillbaka till Jämtland. Min syster Inga-Lis man Arne som arbetade på Sundsvallsbanken i Brunflo behövde en ny kassörska och det blev jag! Jag minns alla rutiner på banken som om det var i går. En Addo räknemaskin, en Addo räknesnurra var dåtidens ”datorer”. När banken stängde klockan tre var det dags att stämma av kassan. Alla uttag och insättningar, såväl checkar som bankbokstransaktioner, låneamorteringar och omsatta växlar som hörde till vårt kontor skulle också bokföras av mig. De som hörde till andra kontor inom Sundsvallsbanken och externa banker skulle skickas med post till vårt HK i Sundsvall. Ja just det du läste rätt, de skickades med post i kuvert till Sundsvall. Väl i Sundsvall så skickades andra bankers checkar,  bankboksuttag och insättningar till Stockholm för att där clearas mellan de olika bankerna. Snacka om realtid! Dagens material som hörde till   Brunflokontoret bokfördes på stora registreringskort. För hand med bläckpenna! All bokföring skedde för hand, växlar skulle omsättas och skrivas ”slattar” till, lån skulle noteras på lånekortet med avräkning för ränta och amortering! Kan nämna att under nyårshelgen så jobbade vi för att med hjälp av en "addosnurra" räkna ut räntor och skriva in dem på kontot med bläckpenna för hand! Det var tider det. Långt före datorer och mobilers intrång i vårt samhälle.

Varför tänker jag på   det nu då? Jo i torsdag fick Åke tillbaka pengar från Transportstyrelsen, han   hade ställt av Corvetten för säsongen, och återbetalningen av vägskatten kom med check via Swedbank. Åke tittade på checken och konstaterade att det här blir väl inte så lätt det går väl inte att hämta ut pengarna från Swedbank? –   Vi kan väl försöka, sa jag. Sagt som gjort. Vi åker till Orsa, går in på   banken, tar en nummerlapp, väntar på vår tur, knallar fram till ett skrivbord   där vårt nummer kommer upp och Åke lämnar fram checken som han skrivit under. Han hade skrivit sitt kontonummer på Nordea på därför avsedd plats. Jaha, säger kassörskan, då ska vi registrera ditt kontonummer så du får pengarna direkt till ditt konto nästa gång du får tillbaka pengar. Därefter upplyser hon Åke att han får åka till ”sin” bank och sätta in dem på kontot för på Swedbank har man inte längre kontant-hantering. Hämta ut pengar, ja det är väl en svunnen tid idag, bankerna står ju inte längre till tjänst med kontanthantering. Det vi med lätthet kunde på min tid som banktjänsteman, sätta in eller ta ut   pengar på bank, är nu en omöjlighet. Det är hur lätt som helst för en bank   att ställa upp med tjänsten som förmedlande bank, d.v.s. låta, som i detta   fall, Transportstyrelsen använda Swedbanks checkar för utbetalning till sina kunder. Men att låta kund hämta ut pengarna det går inte längre för man har ingen kontanthantering längre. Vi fick snällt åka till Mora där vår bank finns för att där sätta in pengarna för att hämta ut kontanter det går inte.

Efter min tid i   Brunflo flyttade jag tillbaka till Stockholm och efter några års studier  bl.a. så återgick jag till arbete i Sundsvallsbanken. Under en tid så arbetade jag ute på fältet! Ja banken hade en bankbuss, en stor van med ett litet bankkontor i. Där kunde våra stora företagskunders personal uträtta   sina bankärenden av alla de slag, postväxlar, växla valuta, ta ut och sätta   in pengar mm. Bankbussen var ute en dag i veckan. En gång i månaden åkte jag   till en av våra företagskunder där jag ”dukade upp” med en kassa och betalade ut pengar enligt deras lönebesked. Jag satt vi ett litet bord i deras matsal.   Det, mina vänner, kallar jag service!

Hur är det i dag då? Ja idag så sköter du allt själv via internet. Du betalar räkningar, flyttar   pengar mellan egna konton, betalar lån, överför till andra konton, köper och säljer aktier/optioner/obligationer mm och dessutom betalar du för den tjänsten. Bankerna har inte möjlighet att ge den servicen i dag. Varför då! I   dag när allt är så enkelt, i dag när vi har datorer och bara behöver knappa   in allt. Datorer som räknar ut räntor, clearar mellan kontor på realtid. Nej all tid går åt till rådgivning, att sälja pensionsförsäkringar och fonder. Eller som i vårt fall, Swedbank kan inte sätta in en liten summa på ett Nordeakonto, MEN om jag går in på en bank och vill flytta mina medel från en  bank till en den bank jag besöker DÅ är det inga problem. Då kan de helt   plötsligt lösa lån och hämta tillgångar…

Räntor på lån och krediter är i förhållande till Rikbankens reporänta stor och det skyller bankerna på att det är förenat med stora kostnader att sköta utlåning och den egna upplåningen är dyr. Ja det kan vi ju tydligt se på de vinster som bankerna uppvisar och de bonusar som fluktuerar inom bank och finansvärlden. Det är vi som står för den vinsten och de bonusarna. Det är väl hög tid att Anders Borg och Finansdepartementet tar sig en rejäl funderare över hur det   ser ut inom den världen. Är det en rimlig skillnad mellan reporäntan och de räntor som bankerna tar ut? Är gapet mellan kredit- och debeträntorna rimliga? Ska vi vara tvungna att byta bank varje år för att få rättvisare räntor?

Stackars alla äldre som inte har någon vana från datorer, som inte klarar av detta. Det är inte   bara den delen med bank som är svårt för våra äldre utan i dag är det många   tjänster som går via dator och många tjänster i samhället blir dyrare vid   manuell hantering än om du sköter det via datorn.

Usch vad trött jag blir. Nu ska jag beställa tid hos en annan bank för byte av bank.

/Gunilla

 

Hur svårt kan det vara?      

 

Det är inte ofta nu   för tiden som jag går ut och äter lunch. Ännu mer sällan är det att jag äter lunch med någon väninna/kompis. När jag jobbade i Stockholm var det luncher ute varje dag, oftast under de sista 15 -16 åren med min polare Per, ibland med tjejgänget eller med någon kund. Lunch i Stockholm, Helsingfors, Oslo,   Köpenhamn eller London då jag varje månad var i något av våra kontor ute i   Europa. Nu har det hänt, två gånger inom loppet av en vecka i Orsa! Det har nästan varit lite spännande att gå ut och äta lunch med en kompis. Tänk vad   livet är föränderligt. När händer egentligen de olika förändringarna och då tänker jag inte bara på lunchträffar utan alla de förändringar som vi går   igenom här i livet. När händer de? Oftast sker de successivt och helt utan att man märker det. När bytte jag politisk åsikt? Inte en aning. Det bara   hände någon gång förmodligen en process under en kortare eller längre tid. Så sker nog alla ändringar i vårt liv, smygande utan någon större uppmärksamhet.

Vid båda dessa luncher så kom vi in på människans litenhet i det stora samhället, hur vi på   olika sätt försöker klara våra liv trots att vi stöter på olika svårigheter från det vi kallar samhället. Jag tror att vi oftast blir väldigt upprörda och starka när något drabbar våra barn eller annan nära anhörig. Mindre sällan när det direkt gäller oss själva, då blir vi ledsna och väldigt ömtåliga. Ja det är klart innan vi blir riktigt vuxna, när vi nu blir det i livet, när vi fortfarande är unga och den stora förändringen sker inom oss då är vi nog som mest egotrippade. Då är vi i mitten av centrum och allt kretsar kring den egna personen. Så måste det nog vara. Det är då vi ska börja våra liv som självständiga personer. Det finns väl ingen gång i livet som vi vet så mycket och är så otroligt känsliga som i den senare tonårsåldern. Då är   föräldrar något som man bara får stå ut med och kompisarna är de viktigaste kontakterna som finns. För många av oss blir den största förändringen då vi bildar familj, kompromissernas tid. Då blir det både stolthet och rädslor som väller över oss! Älskar han mig som jag älskar honom, älskar jag verkligen   honom? Min lilla baby vad ska det bli av dig, vackraste och duktigaste baby i historien… I de flesta fall så går det bra, vi växer in i våra olika   roller/faser i liv och allt blir vardag på något konstigt vis. Vi drabbas   alla av våra livskriser och upplevelsen av livet är nog rätt lika för oss alla även om våra liv utifrån sett är hur olika som helst. Det värst för mig är ju lika hemskt som det värsta för dig även om våra historier är väldigt   olika.

Jag är glad att jag var ung och fick mina barn -66, -69 och -72. Egentligen var det ganska lätt att leva då. De flesta hade arbeten. Många började sina karriärer som lärling. Själv började jag som bankaspirant. Hur bra som helst. Aspiranttiden var tre år och jag fick under den tiden vara på nästan alla avdelningar som fanns inom banken, Sundsvallsbanken. Bankerna hade en gemensam utbildning för sina aspiranter, självstudier med en och annan kursdag, sedan tentamen. Det var både roligt och bra. När man klarat sig igenom dessa tre år och gjort sina kurser så blev man banktjänsteman!!! Jag är fortfarande av den åsikten   att det är vettigt med lärlingsanställningar, då under kontroll naturligtvis. Jag tror inte att alla ungdomar är lämpade för att studera 12 -13 år för att sedan gå på universitet eller högskola innan de får börja jobba. Jag var definitivt inte det. Jag slutade i realskolan (det som idag är ersatt med högstadiet) för jag var så oerhört skoltrött. Efter barn nummer två tog jag studenten som vuxenstuderande. Då var det roligt med skolan igen. Jag har   även läst några kurser på högskola/universitet. Allt efter hur jag velat ha mitt liv.

När mina barn var små kunde man inte vabba, vilket jag skrev i ett tidigare inlägg. Men det hände ju att man blev sjuk och då fick man hämta sin ersättning på försäkringskassan. Ja just det man gick dit och lämnade sin lapp och fick sina pengar. Alternativet var att pengarna skickades på postanvisning med   utbetalning den 25:e i månaden som avsågs. Enkelt och smärtfritt. Jag måste erkänna att när barnen blivit stora och under mina 25 sista år som   yrkesarbetande utnyttjade jag inte försäkringskassan och tappade även kunskapen om hur det fungerade där. Läste väl en och annan artikel och hörde vissa som klagade på utvecklingen inom försäkringskassan och kommunen vad   gäller ersättningar men reagerade inte så våldsamt över det. Det jag däremot tyckte var helt fel var att människor som inte hittade någon anställning fick någon form av ”förtidspension”. Det går jättefort att vänja sig vid olika situationer och jag kan tänka mig att får man ersättning så är drivfjädern att skaffa ett jobb kraftigt nedsatt och den ökar definitivt inte med tiden. Jag går inte på det här att alla vill jobba. Såg detta tydligt när mitt   äldsta barnbarn, nu 24 år, för 5 -7 år sedan gick arbetslös och var utestängd från skolan då han hoppat av sina studier och tagit en lärlingsplats utan säkerhet att få gå färdigt. De blev ett litet gäng som fick bidrag och inga jobb. Det blev sena nätter med dataspel och att man ”hängde” hos någon. Det blev många långa samtal med honom om att ta tag i sitt liv och börja plugga på vuxenskolan. Det gick bra för dig Charlie och i dag är du enormt duktig har bra anställning, egen lägenhet och jobbar även lite som egen företagare!   Gissa om farmor är stolt!

En annan upptäckt   var när min dotter Frida för några år sedan rasade över försäkringskassan.   Hon hade väntat tre månader på att få ersättning från försäkringskassan för de veckor som hon vabbat då ett av barnen varit sjuk. – Varför går du inte dit och hämtar pengarna då? Var min naiva fråga. Jag blev då upplyst att det inte finns någonstans att ”gå och hämta pengar” på. Nu för tiden så anmäler man detta över datan eller skickar in en anmälan och sedan får man vänta. ”Vilken värld lever du i mamma?” TRE MÅNADER! Hur i all världen går det att   överleva detta rent ekonomisk om man är, som jag var, ensamstående förälder? Frida är gift och de klarade av det om än med vissa problem. Men om man är ensamstående hur går det då? Hur kan en myndighet få göra så mot enskilda människor? Ja jag vet att det har varit mycket diskussioner om alliansens försök att ta bort alla dessa förtidspensionärer som egentligen skulle kunna   jobba men att även så kallade arbetande drabbades av försäkringskassans rutiner hade jag inte så god reda på. Att man på det sättet försenar enskilda   människor att få ut den ersättning man har rätt till och på så sätt sätta en ung familj på pottan det är ju löjligt. Det skulle aldrig vara tillåtet för ett privat företag att bete sig så. Tro nu inte att jag förringar   problematiken av förtidspensionerade för det gör jag definitivt inte! Det är helt vansinnigt att svårt sjuka människor ska fråntas rätten till ersättning och tvingas till arbetsförmedlingen. Men till skillnad från många andra så tror jag inte att det är Reinfeldts eller Alliansens mening att det ska drabba svårt sjuka människor som uppenbarligen inte är arbetsförda. Jag tror dessutom att detta är en nödvändig förändring som i en framtid kommer att vara till godo för många som i dag är utanför i vårt moderna samhälle. Det måste helt enkelt vara ett allvarligt fel i kontakten mellan politiker och  försäkringskassan. De pratar uppenbarligen inte samma språk. Denna förändring måste kunna ske på ett humanare sätt. Det är människor det handlar om, människor med känslor och alla har vi rätt att bli respekterade, bli värdigt behandlade. Det är min absoluta uppfattning att detta är något som måste göras men inte in absurdum. Ett av felen är att man låter läkare anlitade av försäkringskassan vara de som har det slutliga avgörandet för om en person ska ha rätt till sjukpenning eller inte. En läkare som varken sett eller undersökt patienten. HUR TÄNKTE   DOM DÅ! Jag har av en högre ansvarig person inom försäkringskassan, hör och sett på TV, säga att det beror på hur den behandlande läkaren fyller i   blanketten!?! Ja men då kanske det vore läge att förändra blanketten om det nu är så att den inte fungerar, att en läkare inte kan klara av att fylla i   den rätt. Det är inte fel att göra fel, felet blir då man låter felet bestå! Det verkar som om ALLA politiker lider av samma problem och det är att kunna   verkställa de beslut som tas. Hur svårt kan det vara att förmedla en vilja till något bra? För att nämna ett av alla exempel på det är; Hur svårt kan   det vara för våra politiker att förstå att våra köer och problem inom sjukvården är att man tillåter stafettläkare. Jag är inte så dum att jag tror att stafettläkare är sämre läkare men hur ska de kunna göra ett fullgott arbete när de är på ett och samma ställe en, två eller högst tre veckor? Hur ska du som patient kunna få förtroende för sjukvården när du slussas hit och dit och inte får någon kontinuitet i vården? Brist på läkare? Ja det är klart, vem vill jobba 20 dagar i månaden exklusive jour och obekväm arbetstid till mindre lön än 14 dagars arbete till högre lön och lyxiga villkor! Skulle du vilja det? Nää och inte de heller. Om man beslutar att det inte ska vara tillåtet att ha mer än X antal stafettläkare per år för ett landsting så skulle många stafettläkare bli arbetslösa och då skulle en tillsvidareanställning bli attraktiv. Dessutom skulle det förbättra ekonomin inom våra lansting.

HUR SVÅRT KAN DET   VARA!

/Gunilla