Tankar och funderingar från mitt härbre att dela med andra...

 

Jag, en kvinna, som upplever att jag bor i en kropp som har uppnått en ålder som ger mig pension varje månad, men mitt sinne är många år under den nivån. Med andra ord jag är inte lika gammal som min kropp!!! Jag känner att jag måste få utlopp för alla mina tankar som hotar att spränga mitt huvud och jag inbillar mig att om jag skriver alla mina tankar och idéer så kommer trycket att lätta. Kanske kan jag till och med ge någon ett leende av igenkänning eller ett skratt för mina tokiga tankar eller lite hjälp till någon som liksom jag behöver reda ut begreppen.

 

Liten blir stor, drömmer och tror......

2010-01-12

 

Nu 2010!

Jag minns min barndom då mina kompisar Ulf, Björn, Gerd, lill-Karin och jag satt och pratade om vad som skulle hända när vi kom till 2000-talet. Vi var så övertygade om att då skulle man flyga i sina ”bilar”, man skulle inte längre äta mat utan maten skulle vara ersatt av piller. Det här var under tidigt 50-talet och vi tyckte att det var enormt långt fram till tiden 2000-talet. Nu är det 2010! Vi kör fortfarande med bilar och vi äter mat, tack och lov! Jag minns att vi ritade dessa små flygande ting som skulle frakta oss dit vi ville och tågen gick hängande i luften från stadiga ställningar. Sådana tåg finns förvisso i andra delar av världen och det är konstigt att det inte finns hos oss. För det vore ju väldigt praktiskt om tågen kunde gå kors och tvärs hängande i stora stadiga stålställningar och vi som inte åkte tåg surrade runt i små ovala kupor ca 10 meter över land. Jag minns att vi åt små runda tabletter och låtsades att det var mat. Den gula tabletten i den färgrika tablettasken var frukost och den röda middagen. Jag minns att jag någonstans djupt inom mig tyckte att det skulle vara jättetråkigt att ersätta en god middag med en tablett, men det skulle ju bli enkelt för mig när jag blev stor och fick barn att bara servera några piller om dagen.

Så drömde jag då, och nu? Jag älskar att ha hela min stora familj runt mig. Att laga mat tillsammans och sedan sitta ner och under små enkla samtal och skratt njuta av maten. Det är en samvaro som jag behåller inom mig så länge det går. När vi är tillsammans alla,  är vi i åldrar 1 år till 60+ och då önskar jag att jag kunde förvandla alla minuter till den 3-dubbla tiden, då är jag som allra lyckligast. I dag  sker det inte så ofta eftersom vi bor i dalarna och barnen i Bromma, Jakobsberg och Bålsta,.

Ibland undrar jag om barnen förstår hur mycket jag älskar dem. Jag förstod inte det när jag var mitt i livet. Mamma och pappa var självskrivna och skulle bara finnas, skulle bara älska mig, skulle alltid se mig och om de inte gjorde det skulle de straffas genom att jag ignorerade dem ett tag tills de såg mig igen som jag ville. Kanske är det så med mina/våra barn också? Att leva i en blandfamilj som vi gör, Åke och jag, kan för många var känsligt, men jag tycker att det går bra för oss, mycket bra. Vi tar hänsyn och försöker känna av hur vi ska vara för att passa in hos våra barn. Barnbarnen är lättare för hos dem har vi alltid funnits och då är det naturligare. Ja det är klart de två äldsta fanns i familjen före Åke men det är inga problem där. 

 Jag undrar om mina barn förstår att man finns där för dem, alltid, att som mamma eller pappa älskar man dem vad som än sker. Det är inte så lätt att visa sin kärlek på ett lagom sätt så att den blir förstålig och accepterad, att inte överdriva för då blir den löjlig. Att inte överbeskydda för det kan hämma. Att inte kräva bekräftelse på att man är älskad........Det skulle inte jag ha gillat när jag var ung och då mina föräldrar fortfarande var i livet. Föräldrar ska bara finnas när man vill det.......... Det är bra de', så ska de´ va'.....

Go'natt!

Antal kommentarer: 0

Namn:
E-postadress:
Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)