Tankar och funderingar från mitt härbre att dela med andra...

 

Jag, en kvinna, som upplever att jag bor i en kropp som har uppnått en ålder som ger mig pension varje månad, men mitt sinne är många år under den nivån. Med andra ord jag är inte lika gammal som min kropp!!! Jag känner att jag måste få utlopp för alla mina tankar som hotar att spränga mitt huvud och jag inbillar mig att om jag skriver alla mina tankar och idéer så kommer trycket att lätta. Kanske kan jag till och med ge någon ett leende av igenkänning eller ett skratt för mina tokiga tankar eller lite hjälp till någon som liksom jag behöver reda ut begreppen.

 

Några annorlunda dagar.....

2012-09-03

 

Torsdag,   avstamp för ny era inom hantverksboden. Margit, som är en av hantverkarna,   kommer till mig och vi hjälps åt att packa hennes saker. Vi har några roliga   timmar med mycket skratt och prat. Vi tar en paus och går in på Fryksås   Hotell för lite ”gofika”. Kaffe och en tallrik med tryffel, 4 olika sorter,   åååh sååå gott! Ulla, en av ägarna bjuder och det tackar vi alldeles extra   för! Tillbaka till boden och ser att vi packat nästan alla hennes alster.   Allt ligger fint i pappar och kartonger och är noga uppskrivit så vi vet vad   som ligger i kartongerna. Vi avslutar för dagen och jag lovar henne att packa   de få grejer som är kvar. Margit åker och jag går i tysthet hem. Det känns konstigt.   Minnena av de tomma hyllorna blixtrar framför mina ögon. Gud vad jag älskar   den där lilla boden. Den betyder så mycket för mig. Med den sjukdom som jag   har som försvagar min kropp och förstör mina leder är det enormt viktigt att   ha något att göra. Tanken att det kanske är slut nu, ingen mer bod, får mina   ögon att tåras. DRAMAQUEEN! Nu får jag väl ända skärpa mig. Tårkar tåren som   rinner ner över kinden och känner mig lite dum inför mig själv. Vad fasen   håller jag på med? Det är väl ingen idé att ta ut sorg i förskott som   dessutom kanske aldrig kommer! Hoppas ingen såg mig.

Den   här helgen ska Frida, dottern, och hennes man Rille ha fest för sina kompisar   och de kommer upp på torsdagskvällen. Frida och Rille bor i vårt gästrum för   under kvällen och morgondagen kommer det att komma ytterligare 11 stycken.   Nio kommer att bo i deras hus och två har husvagn. Många av dem känner Åke   och jag sedan tidigare och det blir en hel del glada tillrop. Oj oj oj vilken   helg! Men det känns på något sätt som om de ändå blivit lite äldre. Det är   hög stämning, sång och dans men ändå. Åke och jag är med under lördagskvällen   och har fantastiskt trevligt. Den nya altanen med inbyggd badtunna som Matias   byggde i somras fungerade otroligt bra och är dessutom jättefin. Ja Åke var   med och satte alla plintar, Frida och Rille var med och gjorde sidor och   staket och jag var den som förevigade det hela. Jag hoppas bara att det inte   var några grannar som tyckte att vi störde!

I   söndags tog Åke och jag en tur i Finnmarken, den plats jag älskar så mycket.   Vi åker sakta, sakta fram, jag har öppet fönster och njuter av alla skogens   dofter. Så underbart. Några timmar i skogen och tanken blir ren. Jag önskar   så att jag skulle kunna springa ut ur bilen, vandra bort i skogen, plocka bär   och svamp. Det gör jag ofta i drömmarnas värld. Ibland riktigt hatar jag min   sjukdom. Det är ett meningslöst hat på sitt sätt men för mig en ventil. Som   ung var kroppens rörelse något väldigt viktigt för mig. Jag dansade balett i   många år började redan som 5-6 åring i Krokom på Harriet Melins balettskola.   Nu ler jag stort och minnena bara ramlar över mig. Tänk alla klänningar som   min mamma sydde till mig och min kusin Karin när vi hade den årliga   uppvisningen. Sedan fortsatte jag hos henne i Östersund. När jag sedan   flyttade till Stockholm som 16 åring började jag på balettakademin. Jag njöt   av att kunna behärska kroppen och röra den som jag ville. Har nog alltid   varit medveten om hur min kroppshållning är även nu då min reumatiska sjukdom   tagit ifrån mig mycket av min rörlighet. Varför, varför skulle jag behöva bli   såhär? Utan att ha fått ett erkännande från sjukvården är jag rätt säker på   att mycket av mina problem beror av den läkare som 2006 försökte ta   ryggmärgsprov på mig. Ja hon försökte, först lät hon en AT läkare som aldrig   tagit ett sådant prov tidigare försöka, hon gjorde två ingångar utan att   lyckas. Då tog läkaren över, trots att jag talat om för henne att jag är stel   i kotorna där provet ska tas så försöker även hon med ytterligare två   ingångar utan att lyckas. Det tog tid, lång tid. Efter dessa misslyckade   försök så ber hon en kollega, narkosläkare, komma in och ta provet på mig.   Han påpekade att patienten ska ligga, inte sitta, sedan säger han att jag är   stel i länden och att det inte går att sticka där. Han sticker 1 dm högre upp   utan bedövning och det är ett helt perfekt stick, jag kände inte något. Efter   de misslyckade sticken blev jag kvar på sjukhuset 6 veckor, med svår värk som   man bedövade med morfin, var tredje timme, under sex veckor. På avdelningen   var det bara stafettläkare, som var där en eller högst två veckor och ingen   av dem ville ta något ansvar för mig. Sprutorna och diverse piller stoppades   i mig hela tiden. Det var en katastrof för mig. När min familj tog hem mig   från sjukhuset, ja de skrev ut mig därifrån, var jag beroende av sprutorna.   Det blev några mycket svåra dygn hemma. Mycket svåra. USCH! Efter detta har   jag inte varit frisk en enda dag. Men läkaren gjorde inte något fel tyckte   HSAN, för som hon sa, jag stack ju bara under skinnet, vad hon nu hade där   att göra…

Fjärde   och femte kotan i ländryggen är förstörda och nerverna ligger i kläm, jag   tappar känseln mer och mer i mitt vänstra ben och fot, blir svagare och   svagare där. Nu väntar jag på att få byta min vänstra knäled. Det går säkert   bra. Jag bytte min högra axelled i april och det har blivit jätte bra, har   inte någon nämnvärd värk där i dag. Tur att det finns reservdelar. Åke brukar   skoja med mig och ropa ”spring gumman spring” när jag har bråttom och ibland   är frestelsen stor att försöka men jag känner vid blotta tanken att jag   nästan ramlar. Jag har två skämt om min kropp: 1. Det är väl tur att det   drabbar mig som är så positiv! 2. Mycket vill ha mer, men jag visste inte att   det var sjukdomar!

Jag   har idag två val, att gräva ner mig i sorg och bitterhet över min sjukdom   eller så kan jag acceptera verkligheten och göra det bästa av min situation.   Det lättaste vore att bli sur och bitter MEN det är också det tråkigaste. Det   är därför min bod är så viktig för mig. Jag har något att göra som   distraherar mig från alla tankar om smärta och sorg. Jag har en underbar man   och familj som aldrig låter mig känna mig annorlunda/utanför. Jag kommer   aldrig att ge upp. Jag kommer alltid att bejaka livet. Jag älskar livet. Leve   livet!

/Gunilla

 

Antal kommentarer: 0

Namn:
E-postadress:
Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)