Tankar och funderingar från mitt härbre att dela med andra...

 

Jag, en kvinna, som upplever att jag bor i en kropp som har uppnått en ålder som ger mig pension varje månad, men mitt sinne är många år under den nivån. Med andra ord jag är inte lika gammal som min kropp!!! Jag känner att jag måste få utlopp för alla mina tankar som hotar att spränga mitt huvud och jag inbillar mig att om jag skriver alla mina tankar och idéer så kommer trycket att lätta. Kanske kan jag till och med ge någon ett leende av igenkänning eller ett skratt för mina tokiga tankar eller lite hjälp till någon som liksom jag behöver reda ut begreppen.

 

Hur svårt kan det vara?      

2012-09-05

 

Det är inte ofta nu   för tiden som jag går ut och äter lunch. Ännu mer sällan är det att jag äter lunch med någon väninna/kompis. När jag jobbade i Stockholm var det luncher ute varje dag, oftast under de sista 15 -16 åren med min polare Per, ibland med tjejgänget eller med någon kund. Lunch i Stockholm, Helsingfors, Oslo,   Köpenhamn eller London då jag varje månad var i något av våra kontor ute i   Europa. Nu har det hänt, två gånger inom loppet av en vecka i Orsa! Det har nästan varit lite spännande att gå ut och äta lunch med en kompis. Tänk vad   livet är föränderligt. När händer egentligen de olika förändringarna och då tänker jag inte bara på lunchträffar utan alla de förändringar som vi går   igenom här i livet. När händer de? Oftast sker de successivt och helt utan att man märker det. När bytte jag politisk åsikt? Inte en aning. Det bara   hände någon gång förmodligen en process under en kortare eller längre tid. Så sker nog alla ändringar i vårt liv, smygande utan någon större uppmärksamhet.

Vid båda dessa luncher så kom vi in på människans litenhet i det stora samhället, hur vi på   olika sätt försöker klara våra liv trots att vi stöter på olika svårigheter från det vi kallar samhället. Jag tror att vi oftast blir väldigt upprörda och starka när något drabbar våra barn eller annan nära anhörig. Mindre sällan när det direkt gäller oss själva, då blir vi ledsna och väldigt ömtåliga. Ja det är klart innan vi blir riktigt vuxna, när vi nu blir det i livet, när vi fortfarande är unga och den stora förändringen sker inom oss då är vi nog som mest egotrippade. Då är vi i mitten av centrum och allt kretsar kring den egna personen. Så måste det nog vara. Det är då vi ska börja våra liv som självständiga personer. Det finns väl ingen gång i livet som vi vet så mycket och är så otroligt känsliga som i den senare tonårsåldern. Då är   föräldrar något som man bara får stå ut med och kompisarna är de viktigaste kontakterna som finns. För många av oss blir den största förändringen då vi bildar familj, kompromissernas tid. Då blir det både stolthet och rädslor som väller över oss! Älskar han mig som jag älskar honom, älskar jag verkligen   honom? Min lilla baby vad ska det bli av dig, vackraste och duktigaste baby i historien… I de flesta fall så går det bra, vi växer in i våra olika   roller/faser i liv och allt blir vardag på något konstigt vis. Vi drabbas   alla av våra livskriser och upplevelsen av livet är nog rätt lika för oss alla även om våra liv utifrån sett är hur olika som helst. Det värst för mig är ju lika hemskt som det värsta för dig även om våra historier är väldigt   olika.

Jag är glad att jag var ung och fick mina barn -66, -69 och -72. Egentligen var det ganska lätt att leva då. De flesta hade arbeten. Många började sina karriärer som lärling. Själv började jag som bankaspirant. Hur bra som helst. Aspiranttiden var tre år och jag fick under den tiden vara på nästan alla avdelningar som fanns inom banken, Sundsvallsbanken. Bankerna hade en gemensam utbildning för sina aspiranter, självstudier med en och annan kursdag, sedan tentamen. Det var både roligt och bra. När man klarat sig igenom dessa tre år och gjort sina kurser så blev man banktjänsteman!!! Jag är fortfarande av den åsikten   att det är vettigt med lärlingsanställningar, då under kontroll naturligtvis. Jag tror inte att alla ungdomar är lämpade för att studera 12 -13 år för att sedan gå på universitet eller högskola innan de får börja jobba. Jag var definitivt inte det. Jag slutade i realskolan (det som idag är ersatt med högstadiet) för jag var så oerhört skoltrött. Efter barn nummer två tog jag studenten som vuxenstuderande. Då var det roligt med skolan igen. Jag har   även läst några kurser på högskola/universitet. Allt efter hur jag velat ha mitt liv.

När mina barn var små kunde man inte vabba, vilket jag skrev i ett tidigare inlägg. Men det hände ju att man blev sjuk och då fick man hämta sin ersättning på försäkringskassan. Ja just det man gick dit och lämnade sin lapp och fick sina pengar. Alternativet var att pengarna skickades på postanvisning med   utbetalning den 25:e i månaden som avsågs. Enkelt och smärtfritt. Jag måste erkänna att när barnen blivit stora och under mina 25 sista år som   yrkesarbetande utnyttjade jag inte försäkringskassan och tappade även kunskapen om hur det fungerade där. Läste väl en och annan artikel och hörde vissa som klagade på utvecklingen inom försäkringskassan och kommunen vad   gäller ersättningar men reagerade inte så våldsamt över det. Det jag däremot tyckte var helt fel var att människor som inte hittade någon anställning fick någon form av ”förtidspension”. Det går jättefort att vänja sig vid olika situationer och jag kan tänka mig att får man ersättning så är drivfjädern att skaffa ett jobb kraftigt nedsatt och den ökar definitivt inte med tiden. Jag går inte på det här att alla vill jobba. Såg detta tydligt när mitt   äldsta barnbarn, nu 24 år, för 5 -7 år sedan gick arbetslös och var utestängd från skolan då han hoppat av sina studier och tagit en lärlingsplats utan säkerhet att få gå färdigt. De blev ett litet gäng som fick bidrag och inga jobb. Det blev sena nätter med dataspel och att man ”hängde” hos någon. Det blev många långa samtal med honom om att ta tag i sitt liv och börja plugga på vuxenskolan. Det gick bra för dig Charlie och i dag är du enormt duktig har bra anställning, egen lägenhet och jobbar även lite som egen företagare!   Gissa om farmor är stolt!

En annan upptäckt   var när min dotter Frida för några år sedan rasade över försäkringskassan.   Hon hade väntat tre månader på att få ersättning från försäkringskassan för de veckor som hon vabbat då ett av barnen varit sjuk. – Varför går du inte dit och hämtar pengarna då? Var min naiva fråga. Jag blev då upplyst att det inte finns någonstans att ”gå och hämta pengar” på. Nu för tiden så anmäler man detta över datan eller skickar in en anmälan och sedan får man vänta. ”Vilken värld lever du i mamma?” TRE MÅNADER! Hur i all världen går det att   överleva detta rent ekonomisk om man är, som jag var, ensamstående förälder? Frida är gift och de klarade av det om än med vissa problem. Men om man är ensamstående hur går det då? Hur kan en myndighet få göra så mot enskilda människor? Ja jag vet att det har varit mycket diskussioner om alliansens försök att ta bort alla dessa förtidspensionärer som egentligen skulle kunna   jobba men att även så kallade arbetande drabbades av försäkringskassans rutiner hade jag inte så god reda på. Att man på det sättet försenar enskilda   människor att få ut den ersättning man har rätt till och på så sätt sätta en ung familj på pottan det är ju löjligt. Det skulle aldrig vara tillåtet för ett privat företag att bete sig så. Tro nu inte att jag förringar   problematiken av förtidspensionerade för det gör jag definitivt inte! Det är helt vansinnigt att svårt sjuka människor ska fråntas rätten till ersättning och tvingas till arbetsförmedlingen. Men till skillnad från många andra så tror jag inte att det är Reinfeldts eller Alliansens mening att det ska drabba svårt sjuka människor som uppenbarligen inte är arbetsförda. Jag tror dessutom att detta är en nödvändig förändring som i en framtid kommer att vara till godo för många som i dag är utanför i vårt moderna samhälle. Det måste helt enkelt vara ett allvarligt fel i kontakten mellan politiker och  försäkringskassan. De pratar uppenbarligen inte samma språk. Denna förändring måste kunna ske på ett humanare sätt. Det är människor det handlar om, människor med känslor och alla har vi rätt att bli respekterade, bli värdigt behandlade. Det är min absoluta uppfattning att detta är något som måste göras men inte in absurdum. Ett av felen är att man låter läkare anlitade av försäkringskassan vara de som har det slutliga avgörandet för om en person ska ha rätt till sjukpenning eller inte. En läkare som varken sett eller undersökt patienten. HUR TÄNKTE   DOM DÅ! Jag har av en högre ansvarig person inom försäkringskassan, hör och sett på TV, säga att det beror på hur den behandlande läkaren fyller i   blanketten!?! Ja men då kanske det vore läge att förändra blanketten om det nu är så att den inte fungerar, att en läkare inte kan klara av att fylla i   den rätt. Det är inte fel att göra fel, felet blir då man låter felet bestå! Det verkar som om ALLA politiker lider av samma problem och det är att kunna   verkställa de beslut som tas. Hur svårt kan det vara att förmedla en vilja till något bra? För att nämna ett av alla exempel på det är; Hur svårt kan   det vara för våra politiker att förstå att våra köer och problem inom sjukvården är att man tillåter stafettläkare. Jag är inte så dum att jag tror att stafettläkare är sämre läkare men hur ska de kunna göra ett fullgott arbete när de är på ett och samma ställe en, två eller högst tre veckor? Hur ska du som patient kunna få förtroende för sjukvården när du slussas hit och dit och inte får någon kontinuitet i vården? Brist på läkare? Ja det är klart, vem vill jobba 20 dagar i månaden exklusive jour och obekväm arbetstid till mindre lön än 14 dagars arbete till högre lön och lyxiga villkor! Skulle du vilja det? Nää och inte de heller. Om man beslutar att det inte ska vara tillåtet att ha mer än X antal stafettläkare per år för ett landsting så skulle många stafettläkare bli arbetslösa och då skulle en tillsvidareanställning bli attraktiv. Dessutom skulle det förbättra ekonomin inom våra lansting.

HUR SVÅRT KAN DET   VARA!

/Gunilla

 

Antal kommentarer: 0

Namn:
E-postadress:
Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)